Modernisering av amerikanska strategiska flygplan
Det amerikanska flygvapnet driver fyra Boeing E-4B Nightwatch-flygplan som fungerar som US Government Air Traffic Control Center (NEACP).
Både flygvapnet och den amerikanska flottan har program för att modernisera flygplan vid kärnkraftskontrollcenter. Det amerikanska flygvapnet planerar att ersätta sin flotta på fyra Boeing E-4B Nigthwatch-flygplan med en plattform av liknande storlek och prestanda. Den amerikanska flottan vill i sin tur implementera den rätt anpassade Lockheed Martin C-130J-30, som ska ersätta en flotta på sexton Boeing E-6B Mercury-flygplan i framtiden.
Ovannämnda anläggningar är strategiskt viktiga flygplan som möjliggör kommunikation i händelse av förstörelse eller eliminering av amerikanska markbeslutscentra. De bör tillåta statliga myndigheter – presidenten eller medlemmar av den amerikanska regeringen (NCA – National Command Authority) att överleva – under en kärnvapenkonflikt. Tack vare båda plattformarna kan de amerikanska myndigheterna ge lämpliga order på interkontinentala ballistiska missiler placerade i underjordiska gruvor, strategiska bombplan med kärnstridsspetsar och ballistiska missilubåtar.
Operationer "Through the Looking Glass" och "Night Watch"
I februari 1961 inledde Strategic Air Command (SAC) Operation Through the Looking Glass. Dess syfte var att hålla luftburna amfibieflygplan som utför funktionerna som ett kommando- och kontrollcenter för kärnkraftsstyrkor (ABNKP - Airborne Command Post). Sex Boeing KC-135A Stratotanker tankningsflygplan valdes ut för detta uppdrag, betecknade EC-135A. Till en början fungerade de bara som flygande radiorelästationer. Men redan 1964 togs 17 EC-135C-flygplan i drift. Dessa var speciella ABNCP-plattformar utrustade med ALCS-systemet (Airborne Launch Control System), som möjliggör fjärruppskjutning av ballistiska missiler från markbaserade utskjutningsraketer. Under de följande decennierna av det kalla kriget använde SAC-ledningen ett antal olika ABNCP-flygplan för att genomföra Operation Through the Looking Glass, såsom EC-135P, EC-135G, EC-135H och EC-135L.
I mitten av 60-talet lanserade Pentagon en parallell operation kallad Night Watch. Dess syfte var att upprätthålla stridsberedskapen för flygplan som tjänstgjorde som flygledningscentraler för presidenten och den verkställande grenen av landet (NEACP - National Emergency Airborne Command Post). I händelse av någon kris var deras roll också att evakuera presidenten och medlemmar av den amerikanska regeringen. Tre KC-135B-tankfartyg modifierade enligt EC-135J-standarden valdes ut för att utföra NEACP-uppgifter. I början av 70-talet lanserades ett program för att ersätta flygplanet EC-135J med en nyare plattform. I februari 1973 fick Boeing ett kontrakt att leverera två modifierade Boeing 747-200B flygplan, betecknade E-4A. E-Systems fick en order på flygelektronik och kommunikationsutrustning. 1973 köpte det amerikanska flygvapnet ytterligare två B747-200B. Den fjärde var utrustad med modernare utrustning, inkl. satellitkommunikationsantenn för MILSTAR-systemet och fick därför beteckningen E-4B. Slutligen, i januari 1985, uppgraderades alla tre E-4A på liknande sätt och betecknades även E-4B. Valet av B747-200B som Night Watch-plattform möjliggjorde skapandet av regerings- och kontrollcenter med en hög grad av autonomi. E-4B kan ta ombord, förutom besättningen, ett 60-tal personer. I nödfall kan upp till 150 personer bo ombord. På grund av förmågan att ta bränsle i luften begränsas flygtiden för E-4B endast av förbrukningen av förbrukningsvaror. De kan stanna i luften utan avbrott i upp till flera dagar.
I början av 2006 fanns en plan för att fasa ut alla E-4B för att börja inom tre år. I jakt på hälften av besparingarna föreslog flygvapnet också att endast ett exempel kunde dras tillbaka. 2007 övergavs dessa planer och en gradvis modernisering av E-4B-flottan påbörjades. Enligt US Air Force kan dessa flygplan användas säkert inte längre än 2038.
En E-4B som tankas av ett Boeing KC-46A Pegasus tankfartyg. Du kan tydligt se den betydande skillnaden i storleken på båda strukturerna.
Uppdrag TAKAMO
I början av 60-talet startade den amerikanska flottan ett program för att introducera ett kommunikationssystem ombord med ballistiska missilubåtar kallat TACAMO (Take Charge and Move Out). 1962 började tester med KC-130F Hercules tankning flygplan. Den är utrustad med en mycket lågfrekvent (VLF) radiofrekvenssändare och en antennkabel som rullas av under flygningen och avslutas i en konformad vikt. Det fastställdes då att för att få optimal effekt och överföringsräckvidd skulle kabeln vara upp till 8 km lång och bogseras av ett flygplan i nästan vertikalt läge. Flygplanet ska däremot göra en nästan kontinuerlig cirkulär flygning. 1966 modifierades fyra Hercules C-130G för TACAMO-uppdraget och betecknades EC-130G. Detta var dock en tillfällig lösning. År 1969 började 12 EC-130Q för TACAMO-uppdraget att tas i bruk. Fyra EC-130G har också modifierats för att uppfylla EC-130Q-standarden.
