Mini Countryman WRC – Auto Sportive
Tryck på paddeln fyra gånger för att lyfta upp dig själv, flytta handen 5 centimeter åt höger och dra sedan i handbromsen så hårt du kan. Men det räcker inte, kurvan närmar sig i full fart och som genom ett trollslag kommer man någon gång in i den i sidled, egentligen nästan för att sätta sig ner. Om det här inte är kul...
Innan en hel sväng öppnar du gasreglaget igen tillräckligt hårt för att få de fyra hjulen att snurra när fordonet fortsätter att röra sig i sidled. Som på en flygande matta, en matta utrustad med hinkstolar. Sparco. Styrningen är minimal vid kurvtagning och innan du lämnar kurvan klättrar du upp och börjar accelerera för att krascha in i nästa.
Racingbilar är oftast uteslutna från Driven, men det är inte varje dag man får köra en ny stjärna WRC. Och sedan, eftersom "bara" 525.000 евро (Utan moms) köp denna Mini WRC den hör med rätta hemma i kategorin lagerbilar och därför även bland dessa sidor. Håller du med?
La Mini Countryman WRC förbereder sig för Rally Deutschland när laget proffs driva detta ger mig möjligheten att prova den (jag är den andra journalisten i världen och den första engelsmannen att köra den. Och nu vill jag säga hej). Och jag är inte så dålig heller, för jag har haft turen att testa mer än en rallybil genom åren och jag har fått en uppfattning om hur de kör.
Det första jag lägger märke till är att Countryman är en stor bil. Med den där ganska tunga karossen och rallyreglerna som satte en maxgräns på 1.200 1.300 kg (tidigare år var den XNUMX XNUMX) hade Prodrive inte mycket bakslag, även om Minis plattform visade sig vara utmärkt för WRC-fjädring. Och detta är inte den enda fördelen.
Du öppnar dörren, sätter fötterna mellan sidoplankorna bar a Bur och du sitter i en Sparco-stol. För en stor man som jag är det alltid ett problem, men Mini är en av de där rallybilarna som är lättare att sitta i, och bara titta på den för att se varför: den är enorm inuti. Det här är naturligtvis ingen S-klass, men den verkar ha mer utrymme, och denna detalj kommer säkert att uppskattas av förare och co-drivers som tillbringar timmar i sittbrunnen under rallyt, ofta även under kritiska förhållanden.
jag stränger hjälm och ett headset, jag spänner upp mig och är redo att gå. Dave Wilcox, CTO för Prodrive, förklarar den enkla startproceduren, som består av att trycka på en strömbrytare och trycka på en liten avlång knapp mellan sätena (på vilken ordet Start var tydligt markerat för att vara säker). Ljudet på tomgång är jämnare och mildare än jag förväntat mig, men det räcker inte för att lugna mig: om jag tänker på vad som väntar mig blir jag lite nervös. Till att börja med är det inte så lätt att starta utan att stänga av motorn som det verkar. Gaspedalen tjuter vid minsta beröring: den verkar ha ökat farten för mycket, men istället är allt precis tvärtom. Då är friktionen nervös och plötslig, den har mammans aggressivitet och otålighet i slutet av dagen när den söta bebisen inte vill sova.
Stora enkelblad från äldre WRC-bilar har bytts ut mot sekventiell växellåda a sex växlar och trots detta var Minis ergonomi till besvär för teknikerna. Den tunna U-formade växelreglaget (typ av en käpp som sticker ut från instrumentbrädan och pekar upp) är bekvämare än den sekventiella växlingen på Peugeot och Skoda S2000 jag har provat.
Endast 310 CV, ändra på Marsa Corte och maxhastighet di 195 km / h Mini Countryman WRC är, som de flesta rallybilar, inte särskilt snabb på traditionella banor. Men om du lägger den mitt i smutsen och smutsen, där det behövs kortare accelerationer, kan jag 420 Nm vridmoment fyrcylindrig turbo 1.6 de gör honom till en riktig tagg. Lyckligtvis har Kenilworth Prodrive en kort och svår asfaltsträcka som slingrar sig genom häckar och träd.
Jag glider in på tredje för att rusa in i den första höger-vänster chikanen och öppnar sedan gasreglaget hela vägen, håller ett öga på den blå växelindikatorn, redo att lyda den så fort den tänds. För det fjärde, femte håller jag andan och glider in i nästa chicane från vänster till höger. Jag tar grovheten, men även om Mini lyfter från marken från kabinen känns det nästan inte. I Öhlins hängsmycke Specialarna har rykte om sig att vara väldigt tuffa även med WRC-standarder, och du kan känna det: Paradoxalt nog är de styva men ändå mjuka, så bilen lyckas bibehålla greppet och suga upp de tuffaste stötarna. Alla dessa upp- och nedgångar på banan känns nästan inte, så jag kan åka som om ingenting hade hänt och utnyttjar allt tillgängligt utrymme fullt ut. Efter ett par varv aktiveras WilcoxALS (Anti-lag system) acceleratorns reaktioner förändras radikalt. Anti Lag tvingar dig att omkalibrera höger fots känslighet, som den gör med vänster när du lär dig att göra hälen på tån. Men när du väl har vant dig vid det kommer du att kunna glida runt ett hörn och ta en linje med mycket mer precision. Att köra Mini är mycket svårare än den gamla WRC-bilen med aktiv differential, där det bara är att trampa på gasen och elektroniken sköter resten. Men utökat steg Countryman (150 mm större än Fiesta WRC och DS3) verkar göra den mer stabil och mindre redo än de mindre och välplacerade Fabia S2000 och 207, speciellt när den väl har trängts över gränsen. Denna trend syns tydligt när man snabbt rör sig med högerhanden genom träden, där på de "gamla" däcken går Mini helt till räcket. Det känns som att köra på is på dubbdäck.
Countryman WRC är fantastisk. Och inte för att jag säger det: en vecka efter min resa till Kenilworth tog Dani Sordo första pallen i den första etappen av WRC på asfalt. Ford och Citroen bör se upp...
