Hammer H3 2007 recension
Från befrielsen av Kuwait till våra stadsgator har Hummer varit en fantastisk framgång i bilvärlden.
På 80-talet byggde Hummer Humvees för den amerikanska armén. De kom in i rampljuset under det första Gulfkriget och ganska snart köpte kändisar som Arnold Schwarzenegger dem till gatan.
Hummer svarade med en hyfsad H1-bil och sedan en något neddragen H2. De är endast inbyggda i vänsterstyrning och de enda du kan köpa här har konverterats till Gympie.
Snart kommer GM att importera den högerstyrda söta "bebisen" av den muskulösa Hummer-familjen, H3.
Vi skulle ha fått det nu, men på grund av mindre produktionsproblem med ADR vid RHD Hummer-fabriken i Sydafrika, sköts lanseringen i landet tillbaka till början av oktober.
Jag körde nyligen en H3 i Kalifornien i 10 dagar. Den mindre suven i militärstil sticker fortfarande ut från mängden, även på motorvägarna i södra Kalifornien, där stora stadsjeepar dominerar.
Den ljusa orange färgen må ha väckt uppmärksamhet, men överallt sågs den positivt på den. Förutom San Francisco. Här gav trädkramade hippieliberaler i sina små hybridbilar honom en föraktfull blick.
En otvättad hemlös herre mumlade till och med något oförskämt under andan och spottade i den allmänna riktningen mot H3 medan jag matade en hungrig parkeringsautomat. Han brydde sig åtminstone inte om att be mig om byte.
Precis som sin storebror är H3 en boxig bil med högt golv och låg och bred interiör.
Det verkar som en stor bil, men inuti är den ganska bekväm för fyra vuxna.
Du skulle kunna få plats med fem, men mittbaksätet har en infällbar dryckesbehållare, vilket gör sätet styvt och obekvämt för långa resor.
Den här typen av hot rod-slits har också sina nackdelar för baksätespassagerarna, vilket gör att de känns lite klaustrofobiska.
Det stora takluckan dämpade åtminstone en del av dessa känslor för mina två tonårsdöttrar och gav dem en liten fördel vid sightseeing på Golden Gate Bridge och bland de gigantiska sequoiaerna i Yosemite National Park.
Slitsarna på vindrutan stör inte sikten framåt, men sikten bakåt begränsas av ett smalt fönster och ett dörrmonterat reservdäck tar upp ännu mer plats.
Det finns dock vissa fördelar med kyla och små fönster.
Dels kommer solen inte in i kabinen, vilket gör att du inte åker med knogar och knän i solen, och kabinen förblir svalare längre när du är parkerad utanför och inlåst.
Det är en stor fördel i 40-graders värme när pappa sover på parkeringen till en av de många premiumbutikerna som sprider sig i Kaliforniens landskap medan resten av familjen smälter ner ett plastkreditkort inomhus.
Fördelen är att korta fönster öppnas och stänger snabbt för att betala biljettpriserna. Det var varmt i Kalifornien när jag var där, så ju mindre tid fönstren var öppna desto bättre.
Även om luftkonditioneringen hanterade rekordtemperaturer bra, finns det inga ventiler på baksidan för att cirkulera kall luft.
Trots att det är ett lastbilsliknande fordon är körställning, körning och hantering väldigt billiknande.
Sätena är mjuka men stödjande och justerbara, vilket är bra eftersom ratten justerar efter höjd men inte för räckvidd.
Det finns heller inga ljudkontroller på ratten, och det finns bara en kontrollspak som servar blinkers, strålkastare, farthållare och vindrutetorkare/spolare.
Byggkvaliteten är stabil genomgående; för fast, eftersom den tunga bakluckan är mycket svår att öppna och stänga, särskilt när du parkerar på de branta sluttningarna av San Franciscos gator.
Modellen jag körde hade kromade stötfångare, sidosteg, gaslock och takräcke. Det är ännu inte känt om de kommer att vara standard eller tillval på australiska modeller.
Trots det militära utseendet är interiören ganska bekväm och raffinerad och prisbelönt för sin klass.
På vägen är det förvånansvärt lite vind- eller vägljud, trots branta fönsterbackar och massiva terrängdäck.
Denna SUV är faktiskt byggd för de tuffaste terrängförhållandena med sina främre och bakre utrymningskrokar, elektroniska växellåda, hög markfrigång, stora hjul och sofistikerade stabilitetskontrollsystem. Den är verkligen inte designad för asfalt.
På Interstate betongbeläggningar och släta gator känns Frisco H3 faktiskt lite fjädrande, och lövfjädern bak blir ganska fjädrande vid parkeringsfartgupp. Detta är inte typiskt för amerikanska bilar, som vanligtvis har mjuk fjädring.
Vi begav oss till Yosemite i hopp om att testa offroad-förmågan på papper. Tyvärr är alla vägar i nationalparken smidigt asfalterade och lederna går inte att köra.
Offroad-uppgifterna visar avsikten att arbeta under tuffa förhållanden, förutom avsaknaden av en back-decent-funktion.
Den har dock klarat Friscos branta backar ganska bra och världens mest slingrande och branta gata, Lombard Street, som har en hastighetsgräns på 8 km/h.
Längs Big Sur, den blåsiga kustvägen Victorias hisnande motsvarighet till Great Ocean Road, kändes H3:an lite slarvig med mycket pitch and roll.
Det är ännu inte känt om fjädringen kommer att trimmas för att passa australiska förhållanden och körsmak, men det är att vänta.
Vi packade in fyra vuxna och ett berg av prylar i bilen med lite propp. Stammen är inte så stor som den verkar på grund av det höga golvet.
Med all den extra vikten kämpade 3.7-litersmotorn lite på.
Det verkade som om det tog många varv för att starta och accelerera för att köra om. Men när den väl var i ett hörn, snubblade den sällan uppför kullarna på grund av sin grymma dos av vridmoment.
Men i rekordvärme och på några av de längre, brantare sluttningarna i Sierra Nevada blev motortemperaturerna för höga.
Den fyrväxlade automaten verkar rudimentär, men hanterad bra, utan tvekan, redskapsjakt eller svullnad.
En femväxlad manuell växellåda kan också finnas tillgänglig här.
De starka skivbromsarna presterade bra på de långa och farliga nedfarterna nerför de slingrande vägarna in i Yosemite Valley utan minsta antydan till blekning.
Styrningen är typiskt amerikansk, med en vag centrum och gott om bakslag. Den går in i kurvor med viss understyrning.
Om dess terrängprestanda är lika bra som det låter på pappret, bortsett från drivlinan, borde den sälja bra här som ett gediget alternativ till raffinerade stadsjeepar.
Ett företag som kommer att hålla ett öga på försäljningen är Toyota, vars FJ Cruiser-lookalike har varit framgångsrik i USA och kan bli populär här.
Jag parkerade dem sida vid sida i Yosemite och drog genast en skara fans, även om det bara var ett par dagar efter Al Gores världsberömda konsert.
Naturligtvis var det första dessa fans ville veta bränsleekonomi.
Jag har kört på motorvägar, städer, branta kanjoner och så vidare. Det var ingen ekonomisk resa, så snittförbrukningen var cirka 15.2 liter per 100 km.
Detta kan tyckas högt, men med tanke på förutsättningarna och att "bensin" bara kostar 80-85 liter så klagade jag inte.
