Adjö, Hello Kitty eller Yamaha MT-03 enligt Tinas erfarenhet

Jag gillar japansk kultur, jag har redan varit i Land of the Rising Sun två gånger, så jag misstänker att sloganen är på sin plats. Men inte för att det skulle vara någon sjuk kultur av mörka människor som sällan ler. Däremot i Japan är leende normen, och tjejer i fyrtioårsåldern och äldre fnissar fortfarande åt varje liten sak. Men japanerna har en mörk sida, som visar sig i "dagen" med början av natten. På det sättet förstår jag också skärpan hos stålodjuret som jag tävlade från skymning till gryning - som ett manifest av mörker på två hjul, vars ergonomi gör att du kan krama det hårt med benen (muskulärt fram, minimalistiskt bak) och smälter samman med det, som med mörker. Adjö, Hello Kitty, natten har kommit och jag har väntat. Så typ. Jag vill byta ut min rosa motorcykeljacka mot svart läder. Begäret är instinktivt, men det är så Yamahan fungerar för mig, som min katalanska vän kallar den.

För vägkrigaren, som även kan åka med A2-körkort och är baserad på YZF-R3-modellen, höjde konstruktörerna styret något, tog bort mycket vikt, förde tillbaka pedalerna och skapade därmed en sittställning som är inget annat än redo att hoppa in i mörkret.. Att köra en Yamaha är aldrig sömnigt, även om det inte kräver mycket av föraren, vare sig det gäller motorcykelexpertis eller hjältemod. Den är lätt, hanterbar, har en mjuk koppling, snabb växellåda, klassledande vridmoment och en pigg motor. Hon färdas bara några meter på första växeln, är en vinnare på stadsgator mellan trean och fyran, en mästare på smala gators snäva svängar och ser självsäker ut på motorvägen. Det stämmer, jag hade vinjetterat min Yamaha och trots många domar från andra manliga journalister som ifrågasatte MT-03-körning, snubblade jag över några tullstationer. Kanske hjälper det att jag väger 55 pund, men i slutet av dagen är detta mitt test. Yamahata är mångsidig, originell, fenomenal nog, och jag står bakom det.

Text: Tina Torelli

Foto: Petr Kavchich