Husqvarna TE 310

Hell's Gate, det galna enduroloppet i hjärtat av de toskanska kullarna som har hänfört mig som endurofantast de senaste tre åren, kändes rätt. Det är sant att han kunde ha gjort ett bra test även utan ett lopp eller kanske i ett amatörlopp, men att testa vad människa och maskin kan göra under de mest extrema förhållanden är som en magnet. Speciellt om du kan tävla med Miran Staovnik och världseliten inom endurosporten. Naturligtvis bara för att se vad skillnaden är mellan dig och ett "proffs".

Och så blev det. Alarmet på min telefon väckte mig vid den där jäkla tidiga timmen på en lördagsmorgon och (jag erkänner) det gjorde jag, men jag var på riktigt dåligt humör och jag sa till mig själv att jag aldrig skulle gå på ett lopp där jag måste gå upp klockan fem på morgonen.

Husqvarna väntade på mig med de återstående 77 racerbilarna, som inte var särskilt trevliga den dagen. Miran startade från samma Husqvarna i totalt mörker (ibland är det inte så bra om du är bra och de ger dig ett högt startnummer på 11) och min start möttes redan av solen.

XNUMX-åringen vrålade till vid första trycket på den elektriska startknappen, och efter en kort uppvärmning hade banan redan svängt kraftigt uppför mot hastighetstestet.

Bara en förklaring för att göra det lättare att förstå loppet: den klassiska enduron med fyra etapper och två checkpoints och ett hastighetstest ägde rum på morgonen, och den extrema enduron utan hastighetstester ägde rum på eftermiddagen, som en fyrstegs motocross loppet går genom den svåraste terrängen.

Jag och Husqvarna fick en bra start, och även efter det första stora hindret, som såg grovt ut (en brant och bred stigning över stora stenar), flög vi bara förbi. Det visade sig. Superb kraft, fjädring av endurokvalitet och bra vridmoment, och samtidigt tack vare sin 250cc-design. Se, den förblir tillräckligt lätt för att snabbt byta riktning, perfekt för den tekniskt krävande enduron!

Men det roliga slutade när förarna framför mig fastnade på en smal sektion. Släpp koncentrationen, du hittar inte rätt linje över hinder och vi är redan där ingen enduroförare vill vara, mitt i en sluttning full av hala stenar som is (enduro-ekvation: smuts + stenar = is).

Du trycker och drar cykeln ett tag, men efter några liknande ögonblick mitt i en backe suger den bara ut all energi ur din kropp. Med hjälp av vänliga åskådare och funktionärer på banan (ni skapades av arrangörerna för att hjälpa deltagarna) lyckades jag också ta mig i mål i denna djävulskt glidande hastighet. Jag kände mig hemsk.

Jag visste att det skulle bli svårt, men att det skulle bli så svårt tänkte jag inte ens i en dröm. När jag avslutade första varvet på en fantastisk endurobana, vacker, naturskön, men full av hinder, som kunde höra till Enduro Trial World Championship, ville jag bara ge upp. Men de uppmuntrande orden från de medföljande lagmedlemmarna fick mig att testa ett varv till och återigen det där omöjliga hastighetstestet.

Då var det nog. Husqvarna, som så lydigt körde mig upp och ner med att jag knappt höll i ratten och knappt fick fötterna på fötterna, förtjänade inte att kastas till marken. Bland annat insåg jag också endurogudarnas fantastiska förmåga och uthållighet. Om Miran och jag var utmattade och svettiga (om man bortser från att Miran såg lika trött ut efter fyra varv som jag gjorde efter första varvet), så svettades de fem bästa inte ens.

Slutresultat: hela tio cyklar, lämpliga för klassisk enduro, kravlösa och lagom kraftfulla och lätta. Föraren ... ja, ja, jag försökte, ingenting ...

Engelsmannen vann igen

Fjärde loppet och fjärde engelsk vinnare! Vad gör dem till superhjältar? Efter tre segrar i rad för David Knight, som var planerad att tävla i Le Touque, Frankrike på KTM:s order, var även Wayne Braubuk bland vinnarna. Men segern var inte lätt. Efter åtta kilometer stukade Wayne lillfingret på vänster hand och i slutet av alla fyra varven körde han om huvudkonkurrenterna, Paul Edmondson och Simon Albergoni.

Till målet, d.v.s. Med publikens hjälp lyckades endast sju utmattade deltagare klättra till toppen av helvetet (77 av dem startade på morgonen), ojordiska hjältar i världens svåraste endurolopp. Tyvärr fanns det inga slovener bland dem. Miran Staovnik erkände att loppet är svårare än han trodde, men inte omöjligt. "Endast träningen ska vara helt tillägnad detta lopp och träning i extrem terräng med en specialanpassad motorcykel", tillägger han. Revansch nästa år? Kanske?

Resultat:

1. Wayne Braybrook (V.B., GasGas),

2. Paul Edmondson (VB, Honda)

3. Simone Albergoni (ITA, Yamaha),

4. Alessandro Botturi (Italien, Honda),

5. Gregory Ayres (FRA, Yamaha)

6. Andreas Lettenbichler (NEM, GasGas),

7. Piero Sembenini (ITA, Beta)

Petr Kavchich

foto: Grega Gulin, Matei Memedovich, Matevzh Gribar