F-35A Lightning II i Europa
F-35 designades som ett nätverkscentrerat stridsflygplan, som fungerar som en gateway i detta avseende, samtidigt som det förser andra nätverkselement med en integrerad taktisk bild. Detta kommer att öka nivån av situationsmedvetenhet för alla delar av nätverket till en nivå som är lika med situationsmedvetenheten för F-35-piloten.
Den 31 januari ägde den officiella ceremonin för undertecknandet av kontraktet för köp av 32 Lockheed Martin F-35A Lightning II flygplan för det polska flygvapnet rum i Deblin. Därmed anslöt sig Polen till de sju europeiska länder som redan har valt F-35 – Belgien, Danmark, Nederländerna, Norge, Turkiet, Italien och Storbritannien. Med detta tillfälle är det värt att presentera framstegen och det aktuella läget för F-35A-upphandlingsprogrammen i ovanstående länder och lokala företags deltagande i genomförandet av produktions- och underhållsprogram för den globala flygplansflottan av denna typ.
Femte generationens F-35 Lightning II (Joint Strike Fighter, JSF) mångsidiga stridsflygplansprogram har varit internationellt från första början. Tre varianter av F-35 utvecklades för att ersätta flera typer av flygplan som används både i USA och i allierade länder: F / A-18 Hornet, F-16 Fighting Falcon, F-4 Phantom II, A-10 Thunderbolt II, Tornado, AMX och Harrier. Länder som är intresserade av att skaffa F-35 och uppfylla amerikanska säkerhetskrav kan delta i System Development and Demonstration (SDD)-fasen av JSF-programmet. I utbyte mot ett ekonomiskt bidrag kunde de vidare delta i driftstester, och sedan i massproduktion, och bli den så kallade. samarbetspartners (Cooperative Program Partners, CPP).
Beroende på graden av inblandning av utländska partners delades CPPs in i tre grupper. Den enda Tier 1-partnern (Tier 1 eller Level 2004) är Storbritannien, vars finansiella bidrag år 2,056 var 5,1 miljarder USD (då var det 2002 % av den totala kostnaden för SDD-stadiet). Före 1,028 gick även Italien (2,5 miljarder USD; 800%) och Nederländerna (2,0 miljoner USD; 2%) med i JSF som Tier/Tier 144-partners. Australien (0,4 miljoner; 110%), Danmark (0,3 miljoner; 100%), Kanada (0,2 miljoner; 122 %), Norge (0,3 miljoner; 175 %) och Turkiet (0,4 miljoner; 3 %) blev Tier 35 Partners. (Nivå / Nivå XNUMX). I sin tur gick Israel och Singapore med i JSF-programmet som de så kallade Security Cooperation Participants (SCP) – de informerades om programmet, men deltog inte direkt i det. De återstående F-XNUMX-köparna behandlas som exportkunder.
Bland de europeiska länderna Nato, Belgien, Danmark, Nederländerna, Norge, Polen, Turkiet (som dock uteslöts från programmet 35) och Italien, uttryckte fortfarande sin önskan att förvärva F-2019A-flygplanen med konventionell start och landning (CTOL), och F-35B Short Takeoff and Vertical Landing (STOVL) till Storbritannien och Italien (se Aviation International nr 8/2019). Andra potentiella europeiska köpare av F-35 är Finland, Grekland, Spanien, Rumänien och Schweiz, men inga bindande beslut har ännu fattats om dem.
Antagandet av flygplanet F-35 innebär inte bara en snabb ökning av flygvapnets stridspotential och operativa förmåga, utan också en grundläggande förändring av utbildningsprogram för personal och rutiner för underhåll, reparation och översyn av flygplan, motorer och flygelektronik. Det krävs också dyra investeringar i flygbasernas infrastruktur samt i utrustning och förnödenheter för markhantering av flygplan. En viss kompensation för de uppkomna kostnaderna är lokala företags deltagande i programmen för produktion, underhåll och ytterligare modernisering av flygplan (Production, Sustainment and Follow-on Development, PSFD), utformade under flera decennier. Detta ger mätbara långsiktiga ekonomiska fördelar för länder som bestämmer sig för att köpa F-35, såsom tillgång till ny teknik, jobb, budgetintäkter.
Belgien
Diskussioner om att skaffa efterföljare till F-16-flygplanen började i Belgien för mer än ett decennium sedan, men det var inte förrän den 17 mars 2017 som regeringen offentliggjorde en officiell anbudsinfordran. F-35A:s konkurrenter i ACCaP (Air Combat Capability Program) skulle vara Boeing F/A-18E/F Super Hornet, Dassault Rafale, Eurofighter Typhoon och Saab JAS 39E/F Gripen. Den 19 april samma år drog Boeing sig ur anbudet. Det gjorde svenskarna också den 10 juli. I oktober avvisade den belgiska regeringen det franska förslaget på grund av en teknisk sak. Den 19 januari 2018 gick det amerikanska utrikesdepartementet med på en eventuell försäljning av 34 F-35A till Belgien enligt FMS-förfarandet (Foreign Military Sales).
Upphandlingen skulle vara klar i juni 2018, men den sköts upp till oktober. På grund av de enorma kostnaderna övervägde Bryssel andra alternativ, inklusive att erbjuda igen till Frankrike eller uppgradera befintliga F-16. Slutligen, den 25 oktober 2018, beslutades det att välja flygplanet F-35A med avionikprogramvara Block 4. Därmed blev Belgien det trettonde landet som köpte F-35. Under en presskonferens meddelade Belgiens försvarsminister Stephen Vandeput att det amerikanska förslaget var det bästa i vart och ett av de sju utvärderingskriterierna, och att F-35A var det bästa valet för vårt land vad gäller ekonomi, drift och industri.
Det förväntas att kostnaden för att köpa 34 F-35A, tillsammans med logistik och personalutbildning, med 3,8 år, det potentiella kontraktsbeloppet kan vara 4 miljarder euro). Leveranserna förväntas börja 2030 och fortsätta till slutet av decenniet. Initial operationell beredskap (IOC) bör uppnås i mitten av 6,53 och full operationell beredskap (FOC) - i januari 2023. Enligt planerna kommer F-2027A att finnas kvar i flygkomponenten (Luchtcomponent; Composante Air; [belgisk] Air Component) av de belgiska försvarsstyrkorna (Defense; La Défense; [belgiska] Defense Forces) till åtminstone 2029.
Många belgiska företag deltar i F-35-programmet. Det holländska företaget Fokker Technologies har beställt tillverkning av spjällfenor från Asco Industries i Zaventem. I mars 2018 skrev Gosselis-baserade Sonaca på ett kontrakt med Lockheed Martin om att tillverka individuella F-35 strukturella element. I sin tur, Ignition! (ett joint venture mellan Sonaca och Sabena Aerospace) kommer att hantera logistik (driftsledning, reservdelsdistribution, markutrustning, flygplansreparationer och utrustningsuppgraderingar) och pilot- och mekanikerutbildning. Under kontrakt med Pratt & Whitney Belgium Engine Center (BEC) i Liege, som ägs av det norska företaget AIM Norway, kommer han att delta i periodiska inspektioner, reparationer och översyn av F135-motorer. ILIAS Solutions kommer att tillhandahålla IT-verktyg för vagnparkshantering, underhåll och upphandling.
Danmark
Danmark uttryckte sin önskan att gå med i JSF-programmet 1997 och blev partner på tredje nivå 2002. I augusti 2005 lanserade den danska regeringen officiellt förfarandet för att skaffa nya jaktplan (Nyt Kampfly-programmet) för att ersätta de F-16 som används i flygvapnet (Flyvevåbnet; Royal Danish Air Force, RDAF). Då övervägdes köp av 48 fordon. Bland kandidaterna fanns Lockheed Martin F-35A, Saab JAS 39 Gripen och Eurofighter Typhoon. Fransmannen Rafale var dock frånvarande då Dassault drog sig ur anbudet. I december 2007 drog sig även Eurofighter ur tävlingen, men i maj 2008 gick Boeing med F/A-18E/F Super Hornet. Den vinnande designen skulle utses 2009, men anbudet försenades snart med ett år och i mars 2010 lades hela programmet på is av ekonomiska skäl.
Den 13 mars 2013 återupptog danskarna anbudsförfarandet och bjöd in alla samma fyra företag att delta. Den här gången handlade det om inköp av 24-32 flygplan. Detaljerade förfrågningar skickades den 10 april 2014 och tre anbud mottogs senast den 21 juli (Saab drog sig ur budet under tiden). Beslutet om valet av en specifik typ av flygplan var tänkt att fattas i slutet av juni 2015, men den 27 maj sköts det upp. Till slut var det först den 12 maj 2016 som Danmarks premiärminister Lars Løkke Rasmussen och försvarsminister Peter Christensen meddelade att regeringen skulle rekommendera parlamentet köp av 27 F-35A värda cirka 3 miljarder US$ (20 miljarder CZK). Den 9 juni godkändes regeringens beslut av oppositionens politiska partier. Kontraktet för produktion och leverans av åtta enheter för LRIP 12-serien undertecknades 2018. Därefter kommer två enheter att beställas för LRIP 13-serien och fyra för LRIP 14-serien.
Den 16 januari 2019 började monteringen av den främre flygkroppen till den första danska F-35A (RDAF-registreringsnummer L-001) vid Lockheed Martin-fabriken i Fort Worth. Flygplanet förväntas bli färdigt senare i år innan det överlämnas till RDAF för Luke AFB i Arizona nästa år. Danska piloter kommer att utbildas av 308:e Fighter Squadron "Emerald Knights" från 56:e Fighter Wing i US Air Force. Enligt planen ska leveransen av F-35A flygplan pågå till 2026. Initial Operational Readiness (IOC) ska uppnås 2025 och Full Operational Readiness (FOC) 2027.
Det danska företaget Terma har under många år tillverkat strukturella element och utrustning för alla tre modifikationer av F-35, inkl. undervings luft-till-mark vapenpyloner, GAU-22/A kanon-ventral behållare för F-35B och F-35C versioner, sammansatta framkanter av den horisontella svansen, kompositpaneler som täcker den mellersta delen av flygkroppen och horisontell och vertikal stjärt, AN-radarkomponenter /APG-81 och AN/AAQ-37 (Electro-Optical Distributed Aperture System, EO DAS) varningssystem. Multicut-företaget tillverkar duraluminiumfästen och hållare för montering och beslag för flygkroppen och F135-motorn. Danish Avionics Test Center (ATCD; ett joint venture mellan Termy och Scandinavian Avionics) kommer att underhålla, reparera och uppgradera flygelektronikkomponenterna i den danska F-35A.
Holandia
I början av 16- och 16-talet, under genomförandet av programmet för att uppgradera F-35A / B-jaktplanen till F-5AM / BM-standarden, började holländarna överväga möjligheten att skaffa sina efterträdare. Flygplanet F-2002 ansågs vara det mest lovande, så den 15 juni 2006 gick Nederländerna med i SDD-fasen av JSF-programmet och den 30 november 2008 skrev de på ett avtal om att också delta i PSFD-fasen. Den 2 maj 2009 gick det nederländska parlamentet med på att finansiera deltagandet av Royal Air Force (Koninklijke Luchtmacht, KLu; Royal Netherlands Air Force, RNLAF) i Initial Operational Testing (IOT&E). För deras behov köptes den 35 juni 01 den första F-001A (AN-19; RNLAF F-2010) och den 02 november 002 den andra (AN-3 / F-4). Flygplanen tillverkades som en del av LRIP (Low-Rate Initial Production) serie 1 och 2012. Det första exemplaret rullades ut den 2 april 2013, det andra den 6 mars 2012. De testades den 27 augusti 2013 och 25 juni 12, respektive köptes av RNLAF den juli 2013 och 35 september XNUMX och blev den första F-XNUMXA som levererades till en utländsk användare.
